Knökfullt på Virkesforum 2013
Virkesforum 2013 i Näringslivets hus i Stockholm var ett välbesökt evenemang med cirka 180 deltagare. Programmet innehöll en mängd olika tonarter, där både möjligheter och kriser hanterades och diskuterades. Men grundtonen var ändå försiktigt optimistisk. En återkommande fråga var hur man får fram virke ur skogen. Pengar på kort sikt är ingen dominerande fråga för privata skogsägare, som ofta är medelålders och har god ekonomi. "Skogsägare behöver ta ansvar för framtidens rotnetto" var en åsikt, och behovet av långsiktigt tänkande för att säkra sågverkens framtid återkom i flera anföranden. Samtidigt krävs en politik där skattefrågor, infrastruktur och överlåtelser tillsammans ger en situation där avverkning underlättas.
Sågverken vid Virkesforum 2013
Strukturomvandling, skator och egna byggvaruhus
Rörvik vill bli en aktör för en nödvändigt omvandling av sågverksbranschen. "Vi måste få en vettigare struktur", sa vd Per Rodert, Rörvik, som vid Virkesforum menade att hans företag kan bli ett bra redskap för denna förändring.
Per Rodert sa i sitt anförande vid Virkesforum att det inte räcker med att lägga ner något sågverk för att förbättra råvaruförsörjningen. Ägarebilden är för splittrad geografiskt.
– Lägger en grupp ned ett sågverk får de närmaste bruken fördel av detta, och de tillhör som regel konkurrenterna, noterade Rörviks vd och bevisade detta med en karta över sågverk i södra Sverige. Han menade att det därför behövs en större förändring, en sammanslagning av några grupper eller sågverk. Och att Rörvik står beredda som noterat företag att vara en del i detta.
– Rörviks huvudägare har tydligt sagt att man är beredda att delta i en sådan process, framhöll Per Rodert.
Per-Arne Nordholts, ny vd för branschföreningen Såg i syd, citerade både NTT och Skogsindustrierna för att illustrera sin tes att skogsbruket och skogsindustrin låtit sig målas in i en fålla av miljörörelse och politiker.
– Branschen har accepterat bilden av att skog ska skyddas. Det säger man aldrig om jordbruksmark, den är antingen brukad eller obrukad. Skog som inte används är också obrukad, slog Per-Arne Nordholts fast, och möttes av applåder. (Dock inte lika starka applåder som när han sågade en artikel i en skoglig branschtidning, där köpsågverken inte nämndes bland tänkbara köpare av timmer i södra Sverige.)
Per-Arne Nordholts avslutade dock sitt färgstarka anförande med en positiv om än lite makaber bild.
– Likt skator som blir överkörda under sommaren har de mindre kloka och livsdugliga sågverken redan gått under. De som finns kvar är kloka och har god chans att överleva!
Ett klokt sågverksföretag kan vara Stenvalls Trä. Företagets nye vd Anders Nordmark beskrev hur man hållit fast vid en grundfilosofi byggd på framtidstro, försiktighet vid investeringar och uthållighet. Man har bara köpt utrustning man vet att man kommer att tjäna pengar på, och samtidigt satsat på marknadsanpassning och integration framåt genom egna byggvaruhus.
– Nu satsar vi på att ta fram bra produkter att sälja i våra egna varuhus.
Fokus på produkt gör börsen glad
Såg- och träförädlingsföretag borde satsa mer på forskning och utveckling av nya produkter, mindre på stora maskininvesteringar och företagsförvärv. I alla fall om aktiemarknad och investerare ska engagera sig mer i dessa branscher. Det var ett budskap från Simon Blecher, Carnegie, under Virkesforum 2013.
Simon Blecher förvaltar miljarder via aktiemarknaden. I sitt anförande vid Virkesforum gick han ganska hårt åt en skogssektor som han tyckte satsar alldeles för mycket på stora maskiner och riskabla uppköp.
– Vi vill inte se en massa galna investeringar. Det har gått för långt med dåliga affärer i form av uppköp och kapacitetsökningar. Däremot tar kapitalmarknaden gärna emot nyheter om nya lovande produkter, och om företagsaffärer som ger synergier och därmed kan spara pengar.
Simon Blecher betonade samtidigt att han trodde stenhårt på skogen och dess produkter i ett längre perspektiv.
– Jag köper mycket skogsindustriaktier. Skogen kommer alltid att ha ett värde, och man kan göra väldigt mycket av den. Men satsa inte bra pengar på projekt med låg lönsamhet, investera i stället mer i utveckling av nya produkter. Det finns inga gränser för vad skogen kan användas till!
Som exempel på företag som lyckats charma investerare nämnde han SCA.
– SCA är ju stora skogsägare och sågverksägare, men har lyckats övertyga både börsen och samhället i stort om att man är ett konsumentinriktat företag för hygienprodukter. Företaget har av investerare till och med jämförts med Hennes & Mauritz!
Samma historia skulle kunna berättas om BillerudKorsnäs, som profilerar sig som "förpackningsinnovatörer", trots att man i första hand lever på effektiv produktion i massa- och pappersbruken.
Sågverk är däremot ett begrepp som inte imponerar på börsen.
– Ett skämt på kapitalmarknaden är att sågverk är bäst när de brinner. Då kan man få ut lite pengar.
För att råda bot på misstron finns bara en väg, menade Simon Blecher.
– Vi måste lägga enorma pengar på att ta reda på vad vi bäst kan göra av skogen. Byggmaterial, förpackningar och textilier, skogen kan inom alla dessa områden utveckla lönsamma framtidsprodukter.
Till sist gjorde Simon Blecher en uppmuntrande notering. De rika länderna i världen är de som är både demokratier och har gått om råvara.
– Där finns ju Sverige och Skandinavien verkligen med.
Skandinavisk union starkare än någonsin
För sågverk och skogsindustri i stort finns ingen gräns mellan Sverige och Norge. I stället finns en region där råvaran rör sig fritt mellan länderna. Svensk användning av norsk råvara är en viktig drivkraft för avverkning i Norge.
Hans Rindal, Moelven, pekade på kartan och visade hur gränsen snarare går mellan skogsregionerna och resten av de båda länderna. I Norge döpte han delarna till det östra "Industri-Norge" och västra "Olje-Norge". Den östra industridelen av Norge i kombination med främst Jämtland och Värmland döpte Hans Rindal skämtsamt till "Moelven-land". I denna skandinaviska region ligger en mängd sågverk som tar råvara oavsett nationsgräns för att sedan leverera produkter så lokalt som möjligt, för att minska kostnader och kunna anpassa leverans och produkt till kunderna.
Men råvaran kan även hämtas från den norska västkusten.
– Även skogsägare på Vestlandet kan exportera till Sverige, via havet, menade Hans Rindal, som konstaterade att export till Sverige är en viktig del av incitamentet för norska skogsägare att avverka. Uppmärksamheten kring massakrisen i Norge har fått många att misströsta om lönsamheten för en avverkning. Men både timmer och sågverksflis kan säljas till Sverige.
– Därför är investeringar i logistik och transportmöjligheter avgörande för aktiviteten i norskt skogsbruk framöver, konstaterade Hans Rindal, som fick starkt medhåll av bland andra landsmannen Erik Dahl från Mjösen Skog SA.
Ulf Klensmeden, virkeschef vid Stora Enso, bekräftade bilden av den skandinaviska inre marknaden, och konstaterade att den var etablerad sedan mycket länge. Inte bara genom förflyttning av råvara, utan även för att företagen ofta är ägda "över gränsen".
– Norska skogsägare avverkar för leverans till norska företag. Men de ligger till stor del i Sverige, konstaterade Ulf Klensmeden. Till och med den norska flis som går till Stora Enso i Skoghall motsvarar exakt det norska ägandet, båda ligger precis under fem procent.
Nils Lindstrand