Rädda Vasa – ett jobb för träbyggare
En nybyggd skrovdel, med exakt samma konstruktion som Vasa, ska bidra till att rädda det snart fyrahundra år gamla skeppet. Timmermän, ingenjörer och historiker hjälps åt i ett projekt som ska ge Regalskeppet ett skräddarsytt stöd inför framtiden.
Vasaskeppet i modern version. Foto: Nils Lindstrand, Nordiske Medier.
Sedan en tid pågår nu ytterligare ett omfattande räddningsprojekt, Stötta Vasa. Projektets namn ska uppfattas bokstavligt, det handlar om att ta fram en konstruktion som kan stötta fartyget mekaniskt. En jättelik uppgift på många sätt. Man har att ta hänsyn till ett gigantiskt fartyg, urgammalt trä och en komplicerad konstruktion.
För att den framtida stödstrukturen inte ska riskera att skada fartyget, i stället för att stödja det, har Vasas timmermän nu byggt en bit skrov med exakt samma konstruktion som originalet. ”Exakt” betyder verkligen att man har kopierat Vasa:s skrov in i minsta detalj. De tjocka ekstyckena är hopsatta med dymlingar, långa träpluggar som bankas in genom hål som borrats genom bordläggningsplankor, spant och garnering (eller yttervägg, regel och innervägg som en landkrabba skulle säga). Spanten i Vasa sitter tätt ihop, inte som ett skelett utan som ett tjockt och hårt skal runt hela båten. Skrovbiten har även försetts med tre så kallade berghultar, extra tjocka ekstycken som fungerar som förstärkning och nötskydd. Dåtidens kraftfulla motsvarighet till fendrar, helt enkelt.
Totalt är skrovbiten mellan 40 och 50 centimeter tjock, och dymlingarna måste bankas igenom mycket smala borrhål för att hållfastheten ska bli maximal.
– Det var ett enormt jobb att slå igenom dymlingarna, bekräftar Monika Ask, timmerman och arbetsledare vid bygget av den nya skrovbiten. Trots att dymlingarna oljas in före montering krävdes det många slag med släggan för att få dem igenom den tjocka bordläggningen.
Varje dymling säkras sedan i båda ändar genom att man gör hål och slår i mindre träbitar som förvandlar dymlingarna till dåtidens expanderbultar.
Skrovbiten tog ungefär en månad att bygga. Imponerande, när man ser hur tjocka väggarna är och hur komplicerat arbetet varit. Hela konstruktionen väger cirka tio ton, och man fick förstärka golvet i verkstaden där man byggde den.
Parallellt med arbetet vid Vasavarvet pågår arbetet med att bygga matematiska modeller på Uppsala universitet. Med hjälp av Finita Elementmetoden, FEM, kan man skapa hållfasthetsmodeller även för extremt komplicerade konstruktioner. I Vasa:s fall tar man dessutom hänsyn till det åldrade träet, genom att jämföra hållfastheten mellan ny ek och små bitar från Vasa.
När man provat sig fram med de matematiska modellerna ska den nybyggda skrovbiten testas fysiskt i laboratorium, antingen vid SP i Borås eller vid KTH i Stockholm. Därefter ska allt detta utvärderas, och man kan börja skissa på den konstruktion som ska stötta Vasa i framtiden.
– Om allt i projektet fungerar jättebra skulle en sådan stödkonstruktion kunna börja byggas tidigast under 2017, tror Leif Malmberg, chef för Skeppsenheten vid Vasamuseet och projektledare för Stötta Vasa.