23948sdkhjf

Alen saknar motståndskraft mot aggressiv typ av skadegörare

I en nyligen publicerad studie visar forskare från SLU varför angreppen på al av en aggressiv phytophthora-art befaras öka. Arten har hittills varit begränsad till Skåne, Blekinge och Halland, eftersom den inte överlevt de kalla vintrarna i övriga landet.

Enligt forskarna utvecklar växter och parasiterande mikroorganismer som levt tillsammans under lång tid en balans. De allra känsligaste värdarna dör och deras gener försvinner ur populationen, men de som har en viss motståndskraft klarar sig bättre och kan fortplanta sig vilket gör kommande generationer mindre känsliga. När en skadegörare introduceras till helt nya ekosystem har detta urval inte skett och en stor andel av populationen kan helt sakna motståndskraft. Askskottssjukan är ett exempel på ett utbrott där ett mycket stort antal försvarslösa träd dör under den tidiga invasionen.

För att den angripna populationen ska kunna återhämta sig och med tiden hamna i balans med angriparen, krävs individer med en viss nivå av genetisk motståndskraft. Om dessa är allt för få blir dödligheten på sikt mycket stor. Den vanliga skogsalmen har exempelvis mycket liten eller ingen motståndskraft mot almsjuka varför många miljarder almar världen över har dött i ett över 100 år långt utbrott.

Läs också: SLU i topp tre i universitetsrankning

Att uppskatta de genetiska förutsättningarna för resistens mot en viss skadegörare i en viss population kan därför vara ett effektivt sätt att sia om hur stor dödligheten i en epidemi kan komma att bli. Detta är vad den nya studien från SLU gör genom att uppskatta motståndskraften mot al-phytophthora i klibbal.

I södra Sverige angrips klibbal av två al-specialiserade Phytophthora-arter; Phytophthora uniformis (PU) och P. alni (PA).

Läs också: Älgar kartläggs i nytt projekt

– Phytophthora-arter sprids med vatten, och alen angrips i huvudsak där den växer vid vattendrag. Därför har vi antagit att alpopulationer långt från öppet vatten utsatts för ett mindre infektionstryck. Om det finns någon genetisk resistens hos alen, borde alltså de mottagligaste individerna vara döda runt vattendragen, men finnas kvar på andra platser. Alltså borde en genomsnittlig al vid vattnet vara mer motståndskraftig, säger Miguel Angel Redondo, forskare vid institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi vid SLU.

Han fortsätter:

– Vi ser att oavsett om området angripits av PA respektive PU, är det ungefär lika stor andel träd som uppvisar symptom. Därför tror vi att båda skadegörarna har tillräcklig spridningspotential för att det naturliga urvalet ska kunna verka. Våra resultat visar att det kan finnas genetisk variation i alpopulationen för resistens mot PU. Den har gjort att de mest motståndskraftiga träden vid vattendragen överlevt, medan inget sådant urval skett där infektionstrycket varit lägre. Men vi ser ingen sådan effekt vid infektion av PA. Det innebär att det inte är sannolikt att våra alar kommer att anpassa sig till PA, i varje fall inte på kort sikt. I ett varmare framtida klimat kommer troligtvis PA kunna fortsätta spridas norrut, vilket kan medföra omfattande skador på al över hela södra Sverige.

Läs gärna studien här.

Källa: SLU

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.11